Och så blev han sjuk

Första gången. Så har jag sagt många gånger.

Men förut har han alltid varit pigg med lite feber, pigg med lite snuva och sådär. Aldrig blivit värre.

Nu är inte så farligt heller men väldigt varm emellanåt och lite snorig och extremt dregglig. Men mest av allt väldigt närhetkrävande.

Och vaknar var 20e minut så det är svårt för mig att somna när jag vet att jag snart blir väckt.

5/6

För ett år sedan vaknade jag. Sms från mamma att min fina fina fina morbror dött under natten. Låg och tokgrät i sängen. 

Vi skulle testa den dagen. Lars-Åke började gråta för han trodde det var negativt, så som jag grät. 

Jag ville inte testa. Efter några timmar gjorde jag det ändå. Jag brydde mig aldrig kom klockan och när jag efter ett tag kom in och fick se ett så tydligt streck kunde jag inte tro det. 

Vi gick till Nisses bod och köpte en häst för att fira.

Det var dagen jag fick veta att jag var gravid. Sen började all oro och en svår graviditet. Fysiskt inga större problem men i huvudet. Jag förstod aldrig riktigt på att det fanns ett barn där inne. Jag trodde sällan att det skulle gå bra.  Jag förstod knappt det var sant när han kom ut. Att jag fått den finaste son man kan tänka sig. 

Kärleken till denna man 

Det var många år sedan vi träffades. Det var över fem år sedan vi gifte oss.
Vi stod i kyrkan 50 meter från där vi bor och lovade att älska varandra till döden skiljer oss åt. Som många väljer att inte ha med. 

Vi har haft en tuff tid. Gått igenom mycket. Men det gör ju bara att det kommer gå bra framöver. Inget har kunnat förstöra oss. Jag älskar honom så. När jag yrvaket ringt honom imorse, sagt god morgon och lagt på så sa jag bara rätt ut till ingen ”vad jag älskar min man” med en nöjd suck. Och låg med ett nöjt fniss bra länge. 

För jag har den finaste mannen. Den bästa. Vi kommer vara tillsammans för alltid. Jag vet det. Och jag är såå lycklig över det.